I sin självbiografiska roman Det hände på Kungsholmen från 1951 berättar arbetarförfattaren Ivan Oljelund om uppväxten i ett numera rivet hus på Fleminggatan 42, som motsvaras av dagens Fleminggatan 40. Oljelund skriver: “Det slaskade iväg till våren. Februari höll fast vinterbilden även på Fleminggatan med trottoarens halka och brutna lårbenshalsar och snövallar, som färskades på då och då, men mot mitten av mars blev det bara sörja av middagstimmarnas dagsmeja och det svarta trampet av de hundratal, som morgon, middag och kväll vällde in och ut från Separators och Bolinders. I den tungt stickande, liksom fräkniga och unga marsluften med kyligt blåa kvällar, kände sig Höger tröttare än någonsin. Han gick eller åkte sin vanliga väg och den långa Fleminggatan tycktes honom som en blick i en bakvänd kikare med ouppnåeligt oändligt fjärran perspektiv. Endast när han åkte, såg han rättvänt i kikaren och fick gatan i förkortning, men det kostade tio öre titten”.